Min lille prins, så småningom kom jag underfund med hur dystert ditt liv var! Långa tider hade du ingen annan förströelse än underbara solnedgångar. Det förstod jag den fjärde dagen på morgonen, då du anförtrodde mig:
- Jag tycker så mycket om solnedgångar. Kan vi inte gå och titta på en solnedgång?
- Men vi måste vänta...
- Vänta på vad?
- Vänta tills solen går ned.
Först såg du mycket förvånad ut. Så började du skratta för dig själv och sade sedan:
- Jag kommer aldrig ihåg att jag inte är hemma hos mig!
Ja, sannerligen - när klockan är tolv i Amerika, går ju solen som alla vet ned i Frankrike. Det skulle räcka med att ila till Frankrike för att få se en solnedgång. Det är synd att Frankrike ligger så långt borta. Men på din lilla planet var det nog om du flyttade din stol en smula. Och så kunde du njuta av skymningen, när du hade lust...
- En dag såg jag solen gå ned fyrtiotre gånger.
Efter en stund fortsatte du:
- Du förstår - när man är riktigt ledsen, tycker man om solnedgångar.
- Var du mycket ledsen den där dagen, då du såg solen gå ned fyrtiotre gånger?
Men lille prinsen svarade inte.
Ur Le Petit Prince av Antoine de Saint-Exupéry
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar